en resa i tiden: 2 januari 2006

det var den andra januari tvåtusensex. kanske den tredje eller till och med den fjärde. nej, inte den fjärde, det var det inte. alldeles matt stängde jag ytterdörren bakom mig. jag ropade men fick inget svar. nej, det var ju ännu bara eftermiddag, inte konstigt att mamma och pappa inte var hemma än. ganska skönt också faktiskt, trots att jag hade saknat dem under de dagar jag var borta. jag behövde ha huset för mig själv lite. övergångsfas.

när jag hade gått på vägen från busshållplatsen hade mina ben knappt burit mig. jag var helt utmattad i hela kroppen och fick stanna flera gånger för att få ett nytt grepp om packningen. jag tänkte lite på vad filip hade sagt under bussresan, den allra sista bussresan i en lång rad sådana. långfärdsbuss genom lichtenstein, förvirrade stadsbussturer i milanos förorter. klart han flirtar med dig, hade filip sagt. jag visste inte riktigt. kände mig ärligt talat lite förvirrad, men allra mest trött.

jag lät väskorna dunsa ner på hallgolvet, precis innanför dörren, sådär som jag bara gör när jag är ensam hemma. annars får man i alla fall låta dem följas av en förklaring eller ett löfte om att flytta dem snarast. jag minns precis känslan i huset den dagen, det ögonblicket. varmt och annorlunda. ni vet, när man har varit borta hemifrån ett tag och man helt plötsligt ser allting annorlunda när man kommer hem? allting är likadant, alla saker står på samma platser men ändå ser man det ur ett annat perspektiv. jag bläddrade igenom posten. jag älskar posten, speciellt när man har varit borta länge. det blir som en liten julafton. visst, man får mest räkningar, men överraskningselementet är likväl där. där! där var ett kuvert till mig! ett vitt kuvert, lite större än standard. adressen var skriven med pigga, spretiga bokstäver i glada färger. jag kunde inte komma på vad det var. jag slet naturligtvis upp det. ja! jaa! det var demon jag hade beställt av det där bandet jag såg innan jul. den helt fantastiska konserten. i'm from barcelona.

jag kunde inte vänta, jag var tvungen att spela den nu. än en gång tur att mamma och pappa inte var hemma. jag satte mig på golvet i mitt rum och bara sjöng och lyssnade. när jag hade spelat skivan två gånger om fick jag plötsligt energi, skruvade på högsta volym och gick ner för att packa upp. jag funderade på veckan som hade gått. ännu hade jag inte insett att det var en av de bästa veckorna i mitt liv. jag hade träffat så mycket människor. inte så många, egentligen, men så mycket. ännu kändes dagarna bara omtumlande och märkliga. härligt märkliga. jag förstod inte varför jag valde att sticka iväg till milano, bara sådär. med människor jag inte ens känner. kände.

det kändes konstigt, tomt. jag känner inte ens de här människorna, varför saknar jag dem? faktum var att jag inte bara saknade dem. de fattades. jag visste inte hur jag skulle klara mig till när vi skulle träffas igen, fyra dagar senare. pratet bubblade upp inom mig, jag ville träffa dem nu. jag fortsatte packa upp och nynna med i musiken, fortfarande funderandes på filips ord. där var den, filten. vad glad jag var att jag packade ner den till slut. jag tänkte på den kalla bussen och de hårda sätena, ja absolut. ska jag tvätta den? jag tittade på den. det är nog en del fötter som har trampat på den ändå. utan att tänka på det höll jag den till näsan, drog in.

känslan var så stark, det var nästan som en kraft. när mamma kom hem en halvtimme senare satt jag fortfarande likadant som när jag precis kände doften. bussresa. svett och godis. sömn. usch egentligen. men nej, känslor. denna filten tvättas inte. plingpling. jag hoppade till av smsljudet. hmm. filip kanske hade rätt ändå.