såhär såg jag ut i min tjusiga examenssvid..

alla hjärtans dag som förevänding för en trevlig middag

jag är inte mycket för alla hjärtans dag. jag till och med bojkottar det, brukar jag uttrycka det. (det beror faktiskt inte på singelbitterhet, även om jag lätt hade gjort det då också, och inte ens pojkvän-massa-hundra-mil bort-bitterhet. jag bojkottade det faktiskt förra året också och då hade michi och jag varit tillsammans i tre dagar och han var fyra mil bort så då fanns det inget att klaga på...) utan det är väl egentligen för, klichéen, att det är ingen "riktig" tradition, den är skapad av marknaden som vill sälja mer, blaha blaha politisk korrekthet.

hmm, var tappade jag poängen någonstans? jo den var väl egentligen min egen dubbelmoral... att jag, fastän jag bojkottar denna chokladindustrins högtid, använder den som ursäkt! den var en alldeles perfekt ursäkt för att masa mig upp ur sängen (jag var sjuk, faktiskt!), släpa mig till mörkaste montparnasse, våldgästa miriam och pelle, låta dem handla mat och choklad till mig, hacka mig purjolök, skvätta ner sina kläder med blivande chokladmousse för mig, få rödvinsläppar med mig, planera min tjugoårsfest åt mig och frossa pesto tillsammans med mig. okej, allt var väl inte för mig, exklusivt, men fint var det. poängen var i alla fall att det nog inte skulle hänt om det hade varit en vanlig onsdag... så tack kapitalismen för en supertrevlig kväll!

känner att den röda tråden inte var helt uppenbar i denna texten. skulle nog inte ens blivit g på kreativt skrivande... förlåt yerk, jag förfaller! äh, här kommer lite bilder i alla fall...

miriam har chokladat sig

maten var delikat!

please don't talk to me I fall in love so easily (inte för att titeln har något direkt att göra med artiklen, men låten är ju så bra!)

rugbymatch mellan frankrike och irland + fullsmockad irländsk pub i trevligt kvarter + två pints killkenny och lite till + miriam i sitt bästa mood = en härlig söndagseftermiddag så som den helst ska njutas!

förresten, om någon någon gång ska fråga mig om hur länge jag och michi har varit tillsammans kan den få göra det idag för då svarar jag: ett år exakt. förresten så har jag numera klarat min examen för vinterterminen och stått på ett podium i ful kåpa (eller toge -toga som de kallar det) och töntig hatt och tagit emot mitt diplom. annars har det varit lyckad vintageshopping (ett par flashiga, blåa 20 eurosstövlar), skolstart, lite fest och massa jobb. stress. men bara positiv sådan. jag trivs med tillvaron. fullständigt. äntligen.

en helg i fikans förlovade land

...närmare bestämt sverige. var hemma på snabbvisit nu i helgen (ja, jag vet jag har inte träffat alla -det hanns bara inte. förlåt...) och påmindes äntligen om vad det egentligen innebär att fika. det blev liksom det genomgående temat, liksom så ofta i mitt liv. jag skulle ju hunnit med utgång (blekingska, smålands, you can't hide your love forever, l'amour pour toi) men på något sätt hamnade man alltid med en kopp te i näven istället.

men det huvudsakliga målet för resan var att träffa michi och försöka ha lite kvalitetstid. (det är inget jag precis rekommenderar, att med 47 timmars närvaro försöka kompensera de kommande 60 dagarnas frånvaro. det var underbart och allt det där, javisst, men just nu känns allt bara värre. som om jag fick för lite michi, bara tillräckligt för att komma ihåg hur härlig han är -inte nog för att förebygga saknad. jag vet inte hur många gånger jag har upprepat högt för mig själv de två senaste dagarna: det här suger.) ett litet en vecka i förskott-ettårsfirande skulle det också bli och det på ett sätt som michi inte hade någon aning om. det involverade mig i hans hus en timme före han skulle komma hem, 70 värmeljus utplacerade i hans rum, samt sushi och japansk öl på sängen. tror det gick hem, även om jag sumpade michis present till mig som han skulle ha hunnit slå in -hyperfinurligt- innan jag skulle komma dit. ajdå.

fika då. om man inte räknar ludvigs och mitt öldrickande och rabblande av amerikanska stater och deras huvudstäder (pub 25 med ludvig - like the good old days!), samt gourmetlunch med spygrön sås hos sara, så var det väl ganska mycket fika för resten av slanten. pangfikan av alla fikor var förstås massfikan hemma hos mig med scones, te och sju (eller många i alla fall) sorters muffins (och en chokladgummikaka, förlåt filip) som jag och anja hade planerat i evigheter. mysigt blev det verkligen också, även om folk verkade ha extra svårt att bli bra på kort för dagen. (undrar om det var för få mig att lägga ner kameran och leva för ögonblicket?) sconesen blev riktigt lyckade och det var så roligt att träffa alla (hhum: michi, anja, julia, filip, rebecka, tilde, sakis, frances, josefin, carl och nu har jag ju helt säkert glömt någon -ta det inte personligt!)

såhär glada blev vissa när de insåg att filip hade med sig egen saft

det fanns mycket godsaker

söta flickor
(detta var typ det bästa fotot jag kunde åstadkomma... eller enda halvbra. men josefin lyckades bättre. vet inte om jag får lägga upp din bilddagboksadress sådär, men lägg den på kommentarer om du har lust, vet jag!)

andra fikor som kvalar in på topplistan var den på tekulturen i lund med tilde och michi (ett riktigt gammaldags café - inte en espressomaskin så långt ögat kunde se, snittar med ägg, ljuvliga fruktscones och småkakor till teet och en medelålder bland kunderna på sisådär 75. och då är ändå vi inräknade.) och den med emanuel på vinyl (tänk att en fika kan kosta 25 kronor! jag har saknat det..)

emanuel däremot blev hur bra som helst när jag tryckte upp kameran i huvudet på honom..trots viss skepcis

oh my godness, oh my god - is this the end?

jag läste till min stora förtvivlan i tidningen i morse att mina kära david & the citizens har gått i graven. men, de kan de ju inte! jag ska ju se dem i sommar igen, minst en gång. magnus ska skutta runt som ett jehu och david ska spela skiten ur gitarren. de ska ta andan ur en med song against life. man ska försöka fånga dem på foto och lyckas med vart tionde. man ska skrika, sjunga och inte kunna stå stilla, helst samtidigt. man ska gå därifrån på något svaga ben, med ett leende på läpparna och konstatera att det var förbannat bra dethär.

tydligen lyckades de inte hålla sams, förrutom på scenen. "räcker inte det då?" säger den bortskämda snorungen i mig med ungefär samma tonfall som framför leksaksaffären femton år tidigare. "men jag vill ju ha en pixibok!" jag vill ju gå på fler konserter! kan ni inte fatta det? so much för let's not fall apart

nåväl, finns det något bättre sätt att sörja på än att tänka tillbaka? här kommer några glimtar från våra dagar...

magnus på kb's julfest 05

david och sara på emmabodafestivalen 06

magnus på samma ställe

malmöfestivalen 06