en fulländad afton

i lördags alltså. den började på absolut bästa möjliga sätt. jag var nämligen på peter, bjorn and johns konsert här i paris. förlåt för klyschkvantiteten, men det var underbart. det var precis sådär som en rockkonsert ska vara. halvkasst förband (om sångaren inte kan texten till en enda låt har de inte lyckats med mig, i alla fall), öl i plastglas, trångt, litet och rökigt (men tack och lov inte så rökigt som det skulle kunna vara -halleluja!), band-t-shirten på och ont i fötterna. och helt fantastiskt.

det var så vackert. de var så vackra. sådär underbart svensk-indieskt fulsöta poppojkar som bara visste vad de gjorde. det rockade och var finstämt om vartannat. kan inte riktigt bestämma mig om höjdpunkten var igenkänningsfaktorn och publikkören i big black coffin eller det första, nästan tårglittrande mötet med vackra amsterdam. kanska var det visslingen och maraccasen i young folks eller när björn ropade "ni där borta är ni klara" och alla tio svenskar i publiken svarade "jajamensan fattas bara". kanske var det till och med peters tafatta försök att kommunicera på franska och det faktum att han kallade låten paris 2004 för paris dixmillequatre flera gånger.

det blir nog ändå amsterdam. björn som börjar, lätt, försiktigt -nästan andas fram orden. kontrasten med peters indiepoppiga, spretiga röst som påminner en om vilket band man egentligen lyssnar på. johns lätta visp i bakgrunden. jag vet inte vad det var som rörde mig så, jag kunde knappt urskilja texten och jag förstod den ännu mindre. kanske var det situationen. kanske var det att jag kände genom hela mig: här hör jag hemma. framför en scen, med en släpig indieröst i hörselgångarna. både kissnödigheten och vetskapen om att öronpropparna låg kvar hemma i lägenheten var sedan länge glömda.

kvällen fortsatte bra också. efter den fantastiska konserten, lite skivshopping samt prat och signering av bandmedlemmarna (har jag blivit fjorton igen? jag log lite blygt, jublade inombords, försökte säga något lagom skämtsamt och räckte fram min redan trasiga skiva. jag tappade den det första jag gjorde. det verkade som john kände igen mig. kanske för att jag var 1.85 lång med mina klackar, stod längst fram med en pbj-tröja, dansade hysteriskt och var i ögonhöjd med honom.) begav jag mig till bastiljen och siri och camilla. det var dags för ett besök på barrio latino, en latinoklubb/-bar, tillsammans med davyd, raoul och julio. där kan man också säga att det svängde. och vi svängde. ända tills det stängde. davyd och jag var ett rätt bra team, måste jag säga. i alla fall när han stod ett trappsteg upp. klart bästa klubben hittills. trevliga mojitos också.

björn. jag är inne i en liten jag-avskyr-att-använda-blixt-period just nu, då blir det såhär.

john

är man rockstjärna kan det svänga rätt rejält...

...och man kan till exempel spela med mikrofonstativet. peter.

<3