lost in paris

torsdag, januari 18, 2007

jag faller, faller, faller...

glömde ju alldeles berätta om lördagens akrobatiska övning. nämligen andra gången jag ramlar när jag är ute på...tre dagar. denna var det dock inte så mycket alkohol inblandat och knät blev inte blått (men det är det forfarande från första vurpan). det var på barrio latino såklart. det var precis som i en film, verkligen. jag gick ner för en trappa, lite coolt spanande ut över dansgolvet, sådär. kände mig snygg i mina stövlar och mitt hysteriskt guldiga linne. och så bara: kladuns. jag satt helt plötsligt nedanför trappan och davyd gav mig ett välförtjänt asgarv. nåväl, inte så pinsamt. men skumt. är det klackarna som spökar?

michi i lumpen nu. och jag inser hur bortskämd jag är, vad det gäller telefonsamtal då. standard -en timme om dagen har raskt bytts ut mot två sms om dagen, om jag har tur. äh, är det någon som inte kan hjälpa det är det ju han. jag fick faktiskt typ en kvarts msn idag! han verkar trivas i alla fall. alltid något.

men plågsamt är det. jag som tyckte det var jobbigt innan, att jag inte fick träffa honom, när jag i alla fall fick prata med honom... jag blir plågsamt sentimental också! finns det ett halvt ord i en textrad i någon låt, vilken som helst, som påminner mig lite, blir jag rörd och måste citera. okej. töntiga låtcitats-sms: check.

råkande till och med lägga in min soldat på min spellista... det tar priset. fast det råkar faktiskt bero mer på att jag tycker om sången än något annat (intalar jag mig). inte kan väl jag hjälpa att den börjar: min fästman han var modelejon, dandy, charmör... haha. förstår inte ens varför jag är så fascinerad av det hela. herregud, de pillar på vapen dagarna i ända. läskigt. lägg ner eländet. lägg ner dig michi!

nej, något roligare nu. några favoritlåtar för dessa dagars försök till hårdpluggande. (imorgon räcker det minnsann inte med försök. dags för en heldag i bibliotekets läsesal....examen på lördag nämligen. ick. önska mig lycka.)

through four kids, you/me
fuck forever, babyshambles (ja jag vet alla andra upptäckte den för tusen år sedan, men jag gjorde det nu!)
sunday morning, acid house kings
book cover, a smile and a ribbon
god knows (you gotta give to get), el perro del mar
en noches como de la hoy, la casa azul
there is a light that never goes out, the smiths
first day of my life, bright eyes

och massa mer såklart. plugga funkar inte utan musik. men inte riktigt med musik heller...

Etiketter: barrio latino, lumpen, michi, musik, plugga

söndag, januari 14, 2007

en fulländad afton

i lördags alltså. den började på absolut bästa möjliga sätt. jag var nämligen på peter, bjorn and johns konsert här i paris. förlåt för klyschkvantiteten, men det var underbart. det var precis sådär som en rockkonsert ska vara. halvkasst förband (om sångaren inte kan texten till en enda låt har de inte lyckats med mig, i alla fall), öl i plastglas, trångt, litet och rökigt (men tack och lov inte så rökigt som det skulle kunna vara -halleluja!), band-t-shirten på och ont i fötterna. och helt fantastiskt.

det var så vackert. de var så vackra. sådär underbart svensk-indieskt fulsöta poppojkar som bara visste vad de gjorde. det rockade och var finstämt om vartannat. kan inte riktigt bestämma mig om höjdpunkten var igenkänningsfaktorn och publikkören i big black coffin eller det första, nästan tårglittrande mötet med vackra amsterdam. kanska var det visslingen och maraccasen i young folks eller när björn ropade "ni där borta är ni klara" och alla tio svenskar i publiken svarade "jajamensan fattas bara". kanske var det till och med peters tafatta försök att kommunicera på franska och det faktum att han kallade låten paris 2004 för paris dixmillequatre flera gånger.

det blir nog ändå amsterdam. björn som börjar, lätt, försiktigt -nästan andas fram orden. kontrasten med peters indiepoppiga, spretiga röst som påminner en om vilket band man egentligen lyssnar på. johns lätta visp i bakgrunden. jag vet inte vad det var som rörde mig så, jag kunde knappt urskilja texten och jag förstod den ännu mindre. kanske var det situationen. kanske var det att jag kände genom hela mig: här hör jag hemma. framför en scen, med en släpig indieröst i hörselgångarna. både kissnödigheten och vetskapen om att öronpropparna låg kvar hemma i lägenheten var sedan länge glömda.

kvällen fortsatte bra också. efter den fantastiska konserten, lite skivshopping samt prat och signering av bandmedlemmarna (har jag blivit fjorton igen? jag log lite blygt, jublade inombords, försökte säga något lagom skämtsamt och räckte fram min redan trasiga skiva. jag tappade den det första jag gjorde. det verkade som john kände igen mig. kanske för att jag var 1.85 lång med mina klackar, stod längst fram med en pbj-tröja, dansade hysteriskt och var i ögonhöjd med honom.) begav jag mig till bastiljen och siri och camilla. det var dags för ett besök på barrio latino, en latinoklubb/-bar, tillsammans med davyd, raoul och julio. där kan man också säga att det svängde. och vi svängde. ända tills det stängde. davyd och jag var ett rätt bra team, måste jag säga. i alla fall när han stod ett trappsteg upp. klart bästa klubben hittills. trevliga mojitos också.