en fredagskvall i Paris

lugnet, eller det relativa lugnet, nere i metron bryts raskt nar jag kommer upp till verkligheten pa Champs-Elysées. neonljusen lyser som aldrig forr och stilettklackarna klapprar mot marmortrottoaren. kombinationen kilometerlang ko (haha, det blev ju lite kul uten prickar...) och kostymkladda vakter framfor en av de stora biograferna skvallrar om premiar.

svenskar overallt, de stockholmskt tonarstjattrande sextonaringarna nere i metron - sallskapet med de aldre pumpsbekladda damerna pa Champs-Elysées, "men guuud vad lange sedan!", det later likadant.

viker in pa min gata. det borjar kannas sa nu efter hela tva dagar. min gata. en hungrig fransman med bestamda steg mot kebabstallet. trottoaren blockerad av uppkladda sallskap sa gatan blir en enklare vag.

dar ar huset - koden minns. en kort bon om att egyptiern inte ska vara hemma och vaken, sedan borjar bestigningen. i morker visserligen, men i ordets minst spannande bemarkelse. skanker en tacksam tanka at mig sjalv - hade det varit festkvall hade jag sannerligen lidit i den sjuvaningar langa trappan som gar runt, runt. jag nastan hoppas att drinkarna ar dyra imorgon. nej forresten. den tiden, den sorgen.