finaste michi var här, pussade pa mig, stod ut med mitt gnäll och var allmänt underbar, datorn min är sönder sa jag skriver fran ett svettigt internetcafé och jag mar illa sa fort jag far syn pa mat. sa det är pretty much upp och ner. en fullständig rapport finns pa bilddagboken som vanligt.

det har blivit så mycket röd pesto på senaste tiden att det fick bli grön idag. man måste ju variera sig... usch idag är jag helt utmattad, jobbade 8 till 16 och firade sedan hemkomsten med att smälla bakhuvudet in i ett äckligt otippat elskåp utanför min dörr. jag lovar, bulan är en centimeter hög. så nu är jag 1 och 81 alltså. det bara bultade i hela skallen och nästan snurrade så jag la mig på sängen och beklagade mig för michi (dessvärre genom telefonlinjen) ikväll ska jag till siri och kolla på eurovisionen. heja arken! (inte för att jag är så hiskeligt insatt men är man gammalt fan så är man - även om det var några år sedan jag la ner in lust we trust-jeansjackan.)

jag säger som min älskade marit:

please God, now that I found him can I keep him? nu när äntligen allt känns bra, när varje dag känns lätt och kul, varför? jag vill inte hem! det är klart att det finns mycket att komma hem till, men jag trivs ju så bra här! det finns ju i alla fall inget alternativ, folk kommer försvinna och till hösten kommer det inte vara många kvar. det blir aldrig såhär igen. denna konstellation kommer aldrig mer att uppstå. så är det bara. så det är skönt, på ett sätt. valet finns där inte, det är åka hem som gäller. men jag vill ju inte lämna det här! usch jag får ont i magen varje gång jag tänker på det så varför skriver jag då om det? dumt. aaj.

vi var på körresa i chamonix i helgen och tog fantastiska bilder

en av martins fina bilder från vår picnic-nästan-konsert-kväll